Ska alla elever i högstadiet läsa samma kurs, oavsett hur långt de kommit i sina ämneskunskaper? Frågan är gammal i den svenska skoldebatten, men den har fått nytt liv sedan högstadieläraren Magnus Mossberg i en debattartikel i SvD föreslog att skolan återinför nivåanpassade kurser i bland annat matematik och engelska. Mossbergs text är en argumenterande debattartikel, inte en nyhetsartikel eller en forskningsrapport, och den speglar hans egen uppfattning efter 35 år i läraryrket. Här går vi igenom vad han föreslår, vad historien och forskningen säger, och hur lagen ser på likvärdighet i dag.
Vad Mossberg föreslår
Mossberg, som undervisar i matematik, engelska och slöjd, skriver att skillnaden mellan den starkaste och svagaste eleven i en högstadieklass kan motsvara fem till sex skolår, och att undervisningen därför ofta hamnar för svår för några elever och för lätt för andra. Hans förslag är att återinföra en modell med allmän och särskild kurs, en lugnare respektive en mer utmanande variant, i matematik och engelska, och att pröva liknande upplägg i NO och SO. Han föreslår också fler valbara ämnen inom till exempel konst, ekonomi och teknik.
Mossberg bemöter själv den vanligaste invändningen, att nivågruppering leder till social sortering, med att dagens sammanhållna klasser redan rymmer stora skillnader i bakgrund och studievana. Han menar att likvärdighet inte handlar om att alla ska göra exakt samma sak, utan om att alla elever ska få möjlighet att lyckas. Det är alltså en åsikt från en enskild lärare, ställd mot en fråga som forskare och myndigheter länge varit oense om.
Så såg det ut förr: allmän och särskild kurs
Nivåindelade kurser är ingen ny idé i den svenska grundskolan. Enligt en historisk genomgång från Nationellt centrum för matematikutbildning (NCM) vid Göteborgs universitet infördes så kallade alternativkurser, grundkurs och överkurs, redan i försöksverksamheten med den nioåriga enhetsskolan i mitten av 1950-talet. Genom läroplanen Lgr 69 blev uppdelningen i allmän och särskild kurs i matematik och engelska en fastställd del av högstadiet, och den fanns kvar även i Lgr 80, om än otydligt reglerad.
Systemet fungerade dock sällan som tänkt. De flesta elever valde den särskilda, mer avancerade kursen oavsett förutsättningar, vilket enligt NCM:s genomgång skapade stora kunskapsspridningar även inom den kursen, och en del elever bytte kurs av taktiska skäl snarare än kunskapsmässiga. Frågan var också politiskt laddad: redan Skolöverstyrelsen försökte få bort alternativkurserna på 1960- och 1970-talen, utan att lyckas. Det var först i regeringens proposition 1992/93:220 som beslutet togs att avskaffa den nationella regleringen av allmän och särskild kurs i matematik och engelska, ett beslut som trädde i kraft med läroplanen Lpo94 år 1994.
Vad lagen säger om likvärdighet i dag
Sedan 1994 bygger grundskolan i stället på principen om en sammanhållen undervisningsgrupp, kombinerad med krav på individanpassning. Skollagen 1 kap 4 § slår fast att hänsyn ska tas till elevers olika behov, att de ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt, och att en strävan ska vara att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar. Samtidigt anger 1 kap 8 § att alla ska ha lika tillgång till utbildning, och 1 kap 9 § att utbildningen ska vara likvärdig inom varje skolform oavsett var i landet den anordnas.
De två kraven, individanpassning och likvärdighet, är alltså inte samma sak, och det är just spänningen mellan dem som debatten om nivågruppering handlar om. Lagen säger inget om att alla elever måste undervisas i samma grupp eller i samma takt, men den sätter en tydlig gräns: ingen elevgrupp får ges sämre tillgång till en likvärdig utbildning.
Argumenten för nivågruppering
Att Mossberg inte står ensam med sin uppfattning bekräftas av en undersökning från lärarfacket Sveriges Lärares tidning, där 68 procent av de svarande lärarna uppger att de vill ha tillbaka någon form av allmän och särskild kurs, framför allt i matematik. I samma artikel pekar Arne Engström, biträdande professor i matematikdidaktik vid Strömstad akademi, på att omkring 15 procent av eleverna halkar efter ohjälpligt när alla förväntas klara samma krav, och beskriver matematikundervisningen som en ”effektiv utslagningsmekanism” i sin nuvarande form.
Pontus Bäckström, forskare och samhällspolitisk chef på Sveriges Lärare, går i en annan intervju hos samma tidning ett steg längre och menar att nyare forskning pekar åt ett annat håll än de äldre studier från 1970- och 1980-talen som debatten ofta hänvisar till. Han förespråkar dock inte en återgång till permanenta kurser, utan det han kallar nivågruppering light: tillfällig undervisning i mindre grupper för elever med särskilda behov, där grupperingen är flexibel och eleverna kan växla mellan grupper ämne för ämne.
Argumenten emot
Kritiken mot nivågruppering handlar främst om risken för stigmatisering och om att svagare elever förlorar den så kallade kamrateffekten, allt det lärande som sker av att arbeta tillsammans med elever som kommit längre. Farhågan är att en elev som placeras i en lägre nivågrupp får en stämpel som ”svag”, vilket i sin tur kan påverka både självbild och motivation negativt, ett samband som Bäckström själv lyfter fram som en av riskerna om grupperingen inte hanteras varsamt.
Engström beskriver i samma artikel varför Sverige länge varit försiktigt med nivågruppering: en stark politisk och ideologisk hållning om att grundskolan inte ska dela upp elever, en hållning som går tillbaka till beslutet 1950 om att ersätta det gamla parallellskolesystemet med en sammanhållen nioårig skola för alla. Den striden om hur mycket differentiering en gemensam skola tål är alltså i praktiken 70 år gammal, och Mossbergs debattartikel är ett av de senaste inläggen i den, inte startskottet på en ny fråga.
Vart är politiken på väg
Den senaste statliga utredningen på området, Förstärkningsundervisning i skolan (SOU 2024:94), föreslår ett treårigt försök med extra undervisningstid för elever som riskerar att inte nå gymnasiebehörighet, i svenska, svenska som andraspråk och matematik. Modellen bygger på just den flexibla, tillfälliga och ämnesspecifika grupperingen som Bäckström förespråkar, inte på en återgång till fasta kurser som eleverna väljer för hela högstadiet. Regeringens linje i dagsläget ligger alltså närmare ”nivågruppering light” än den bredare modell med allmän och särskild kurs som Mossberg efterlyser i sin debattartikel.
Frågan är på intet sätt avgjord. Både historien och den pågående debatten visar att avvägningen mellan en likvärdig, sammanhållen skola och en undervisning anpassad efter varje elevs nivå är en återkommande balansgång i svensk skolpolitik, snarare än ett problem som en gång för alla har lösts. Läs mer om hur grundskolan i Sverige är uppbyggd, om skolplikt och rätten till särskilt stöd, eller om hur betygssystemet och meritvärdet fungerar.